Sanatorium Timglaset

En man anländer till avlägset mentalsjukhus för att besöka sin döende far. Det visar sig vara en förfallen institution där tiden är satt ur spel och underliga händelser följer på varandra, helt utan logik. Dag övergår i natt, dåtid blir till nutid, insidan blir utanför, allt fångat med en vinklad kamera som följer rollfigurerna när de kryper under möbler eller tar sig fram i trånga gångar. Sanatoriet som regissören Wojciech Has (Saragossamanuskripten [1965]) skildrar är ett fallfärdigt minnespalats där gränsen mellan dröm, nutid och minne har suddats ut.

Has har inte bara lyckats med konststycket att filmatisera Bruno Schulz ("Polens Kafka") surrealistiska noveller, han har dessutom lyckats sammanföra flera av dem i en och samma film. Med suggestivt bildspråk och vansinnig scenografi skapar Sanatorium Timglaset en atmosfär av mystik samtidigt som den reflekterar över reella ting som människans existens, vår mörka historia och skörheten i tidens gång. Regissörens porträtt av det förfallna sanatoriet uppfattades som en allegori över hemlandet Polen och han förbjöds att skicka filmen utomlands. En utsmugglad kopia vann jurypriset i Cannes, med konsekvensen att Has inte fick regissera film igen på tio år.

Dela