Den refuserade filmen

I Richard Dinters filmer ställs man ofta inför något vardagligt nära - ett minne, något anekdotiskt, familjerelationer, obemärkt konstutövning - som bilderna och berättarrösten, framför allt dess sparsmakade och personliga rytm, liksom förundrat mediterar kring med en stillsam poetisk teknik mellan det visuella och rösten. Det är både milt humoristiskt och avgjort melankoliskt. Och ju närmare någonting begrundas, ju mer filmisk tid som förlöper, desto mer avlägset och främmande tycks det framträda, ja, rentav vända sig bort; som i dimma, snöfall, höstligt vilande natursnår. Bilderna, välbekanta men likväl med oscillerande drömsk perception, ter sig inte sällan också som gestaltningar av någonting outtalat, dovt flimrande, kanske diffust outsägligt... Som om de blickade in, ut, åter, mot en stor brist, som inte riktigt går att bespråkliga eller fylla, men ändå visuellt närma sig. Som att väsentliga delar av ens liv på något vis... refuserats, inte blivit, inte erkänts. Att man får leva vidare med det, fortsätta försöka förstå och gestalta den undflyende erfarenhetens grundackord.

Dela