Mitt namn är Joe

"Ma' neem is Joe and I'm a feckin alcoholic". Tolvstegsmöten har kanske blivit stapelvara i film och tv numera, men få har fått AA-hälsningsfrasen att spraka som Peter Mullens tillfrisknande alkis i öppningsscenen till Ken Loachs beska Glasgowdrama. Man förstår direkt att den latenta alkoholismen är en laddad pistol som förr eller senare kommer att avfyras.

Joe lever på tillfälliga påhugg i en förort impregnerad av arbetslöshet, skulder, droger och kriminalitet. Han håller humöret uppe med möten och vänner, han tränar ett fotbollslag med gråbleka losers och försöker agera nykterhetsfadder åt småbarnspappan Liam och hans heroinistflickvän. Dessutom blir han förtjust i deras familjerådgivare. Men kärlek över klassgränser är komplicerat. Hur bjuder man ens ut någon när man är pank och dessutom inte dricker? Och vem kan den charmiga Joe förvandlas till om han trots allt skulle trilla dit?

Loach har alltid haft sinne för de små marginalernas förödande dramatik och här, i sin andra film med den sedan dess ständige manusförfattaren Paul Laverty, blir varje litet felsteg en nagelbitare. Man anar att allt är på väg åt helvete, men Mullens fullkomligt enastående rolltolkning gör det omöjligt att hoppa av resan.

Dela